Jag tar ett stort kliv in i det trånga utrymmet. Väggarna härinne är metallfärgade och gamla. Trots den storleksmässigt begränsade ytan känner jag mig liten, som om rummet var betydligt större än vad det egentligen är. Människor går ut och in från utrymmet, nickar blygsamt men högartat till varandra utan att yttra ett ord. Jag kan inte låta bli att tänka att jag befinner mig mitt i en ocean full utav människor som simmar för sina liv. De ser, men ignorerar alla rastlösa själar som omgiver dem, och återgår ständigt till att försöka rädda sig själva.

Jag rycker till när golvet rör sig i ett minimalt jordskalv, och känner sedan hur jag börjar motarbeta gravitationen. Mannen som står till höger om mig fingrar på sina brungrå kostymbyxor. Jag undrar vad han väntar på. Eller vad som väntar på honom. Jag undrar vilken tid det är som han försöker fördriva med hjälp av att knacka på det fult färgade byxmaterialet.

Jag lyfter blicken och ser hur de röda sträcken på den lilla LED-skärmen flyttas om för att bilda nya symboler, tecken och ord. I ögonvrån uppmärksammar jag hur mannen, han med de fula byxorna, totalt ignorerar signalerna som LED-skärmen är där för att sända ut. Av någon obskyr anledning vill jag inte släppa blicken från skärmen. Inte ens när den blir svart. Bara ett par sekunder efter att skärmen slocknat så glider återigen den tunga, metallfärgade dörren upp.

Bakom dörren, i öppningen, finns en hel värld. I en brun soffa av manchester-tyg sitter en man och två kvinnor. Mannen bär kostym och sitter bakåtlutad. Kvinnorna sitter på varsin sida av honom. De har påklistrade léenden och varsin cigarett i handen. Mannen sitter bredbent och ser sliskigt nöjd ut. Efter några sekunder av patriarkal teater så faller askan från en av kvinnornas cigaretter ner på den gröna heltäckningsmattan. Precis som när en lampa släcks så förändras mannens ansiktsuttryck. Han blir plötsligt iskall, pekar med hela handen och ber bestämt de två kvinnorna att lämna soffan. Jag fastnar med blicken på det lilla svarta märket i mattan och tänker att de var fina tills de var människor. En kvinna med duvblå blus och svart pennkjol rör sig mot mig, mannen med de brungrå kostymbyxorna och det trånga utrymmet vi står i. Hon kliver över tröskeln, tittar ner i marken och ställer sig tätt intill väggen, som om hon försöker pressa sig ut ur vårt utrymme. Sedan glider den metallgråa dörren igen och jag är inte längre en betraktare av manchester-soffans och den cigarettbrända mattans värld.

Mannen med manchester-byxorna fingrar snabbare på sitt ben nu. Snabbare och hårdare. Jag antar att hans tidsmarginal börjar ta slut. När han tittar upp på LED-skärmen och ser hur siffrorna ändras så noterar jag förändringarna i hans ansiktsuttryck. Ännu ett minimalt jordskalv tar plats, och sen så står vi stilla. De tunga, metallfärgade dörrarna glider upp och mannen med de fula manchester-byxorna nästan snubblar ut av hastigheten. Jag ser hur han försvinner längs brunprickiga heltäckningsmattor, och hans ben rör sig snabbare än vad han hinner med.

Jag går ut och vänder mig om för att se dörren utifrån. Hissen har nått sin slutdestination. Jag också. En kaffe på det, kanske?