Det där med beroende. Besatthet. 

 

Att inte ha kontroll. 

 

Det är ingen svår sak att slänga sig med "jag vet vad jag håller på med - jag kan sluta när som helst". Men har du försökt? Har du testat att lämna snusdosan hemma en hel dag? Eller att stå ute med dina rökande arbetskamrater under rökpausen, utan att själv ha en cigarett vilandes mellan pekfingret och långfingret? Har du testat att hoppa över den där enstaka koppen kaffe på morgonen, som du ju inte dricker för att du måste, utan för att det är en viktig njutning? Eller har du testat att radera de där bilderna på telefonen? Bilderna på dig och honom? Har du försökt radera era sms-konversationer? Har du det? Isåfall, är det du som fattat beslutet?

 

Det är inte jag som innehar kontrollen längre. Kaffet har makten. Snuset har makten. Du har makten. 

 

Jämt blir det såhär. Jämt klagar jag över det. Emellertid så njuter jag. Av att förlora kontrollen. Av att vara underkastad någon och/eller något. Av att vara den som nickar, släpas med, följer efter och ägnar sig åt att underhålla makthavaren med långa berättelser ifrån det förflutna. 

 

Samtidigt som jag ju förstår. Det fungerar inte. Det har aldrig fungerat. Varenda gång njuter jag av att inte bestämma, av att följa med, av att få vara livegen - och varenda gång landar jag, förr eller senare, handfallen. För att jag glömt bort mig själv. Glömt bort min röst. Mina armbågar. Glömt bort att gå själv. Med egna ben. 

 

Nej. Nu ska jag hälla upp dagens sjunde kopp kaffe, sedermera lägga in en prilla Röda Lacket och återgå till att vara livegen.